Alltså lever jag

Jag har ju kämpat och kämpat med novell 2. En halvklar historia. En historia utan slut.
Men aldrig att jag fick tillbaka känslan jag hade när jag började skriva på den, varför är det alltid så?

Men idag. Satte mig på spårvagnen, satte pennan mot pappret, funderade över idéer till foto C.
Vad händer? Jo en novell byggs fram ur intet.
En novell som blev sådär lagom lång om man ser till innehållet. Ca en A4a datorskriver. 6 st A5 handskrivet. Så stort skriver jag.

Jag är nöjd.
Helt plötsligt börjar allt att lossna.

"Alltså lever jag"
heter den.
Smakprov:

"Det första som når mig är den så bekanta doften, sedan ljudet av hud mot hud, skratt och leenden som utbyts. Jag hör hur deras hjärtan slår några extra slag av glädjen som pulserar genom deras kroppar. Hör de varandras hjärtan? Hör de mitt?"




over and out
/ le lynsiebun